Att vilja men inte riktigt kunna hjälpa..

För jag vet hur du ser ut när ögonen är svullna av tårar och du krypr in i dig själv.
För jag vet hur ont det gör då ångesten bor i varje cell av kroppen.
För jag vet hur fruktansvärt det är att inte kunna kontrollera sina känslor.
För att jag vet hur magen skriker av både hunger och smärta.
För jag vet att hur klumpen i magen till slut blir som din vän.
OCH för att jag vet att sömnlösa nätter sätter spår i infekterade dagar.

Vi trodde att vi fått tillbaka den lilla tjejen som alltid var glad, med sötaste smilegroparna och en snitsig kommentar.
Någonstans trodde vi att vi lagt allt hemskt bakom oss, fast egentligen visste vi nog alla att allt bara lagts på is och liksom väntade på att bryta igenom snart.
Illusioner om att allt var bra, vi lever för stunden. Den glada lyckliga stunden.
Att inte vara som alla andra är något du alltid eftersträvat och levt efter.
Att såras som alla andra är något du aldrig kan undvika.
Pojkvänner, vissa vänner kommer och går.
Men vet att när det gäller finns dem som verkligen bryr sig vid din sida.
Och vi bryr oss, det har vi alltid gjort och kommer alltid att göra!

MF